fredag 21 oktober 2011

Begreppsförvirring

Vad handlar DN:s artikelserie Coach-Boomen om? Handlar den om fenomenet coaching? Om vetenskapliga belägg för människans psykiska välbefinnande? Om psykologi eller om poppsykologi? Om allmänt fårstå-sig-påande? Om ett behov om att ha experter omkring oss som talar om hur vi ska vara klädda, agera eller inreda? I dagens artikel Journalister är för okritiska till coacherna är begreppsförvirringen total. Rubriken berättar att det ska handla om coacher, men de som intervjuas är psykologer, som uttalar sig om olika tidningars expertråd. Ni vet sådana där råd man kan få om allt möjligt, sexråd, träning, relationer, husbygge, matlagning eller vad som helst. Ibland är det relevanta råd som kommer från kunniga människor och det är väl gott och väl. Ibland är det råd som kommer från en kändis, till exempel när GW uttalar sig om manlighet istället för om brottslighet, då är det mer att betrakta som underhållning eller att man lär känna GW lite bättre inte fråga om expertråd eller om coachning.

Om det nu finns en coach-boom så kan man enkelt göra någonting åt det, till exempel journalisterna, som påverkar mer än vad de vill erkänna, kan börja kalla saker och ting med lite mer för vad de är. Allt är inte coaching. Rådgivning är till exempel rådgivning, behandling är behandling och expertutlåtanden är expertutlåtanden. Att tala om för en annan människa hur han eller hon ska agera kan vara rådgivning eller bara ett allmänt tyckande, det kan inte vara coaching. Coaching handlar inte om att komma med tips eller råd utan är enligt ICF:

Yrkesmässig coachning är ett fortlöpande partnerskap som hjälper klienter att uppnå tillfredsställande resultat i sitt personliga och yrkesmässiga liv. Genom coachningen fördjupar klienten sitt lärande, förbättrar sina prestationer och utvecklar sin livskvalitet. I varje möte väljer klienten samtalets fokus medan coachen lyssnar och bidrar med iakttagelser och frågor. Detta samspel skapar tydlighet och får klienten att handla.
Coachning ökar klientens framsteg genom att ge henne/honom tydligare fokus och större medvetenhet om sina val. Coachning inriktar sig på var klienterna befinner sig idag och vad de är beredda att göra för att ta sig dit de vill vara imorgon.

En av de intervjuade psykologerna anser att det behövs mer kritisk granskning. Kan inte hålla med mer. Istället för att förbehållslöst låta psykolog efter psykolog uttala sig både nedlåtande, generaliserande och begreppsförvirrande så kan du, Ana Udovic, kanske göra lite grundligare förarbete innan nästa artikel?

För den som vill läsa en underhållande replik på tidigare artiklar i serien Coach-Boomen rekommenderar jag Hans Loords Många journalister gör bristande research.

Vi hörs.

2 kommentarer:

  1. Calle, varför tror du att så många känner sig hotade av coachingen?

    SvaraRadera
  2. Hej Max

    Bra fråga, den kan vara retorisk, men eftersom jag föredrar att ta människor på allvar så ska jag göra mitt bästa för att hitta relevanta svar.

    När större paradigmskiften sker är det naturligt att vissa vill behålla det som har varit och andra vill förändra och de flesta bara hänger med. Det här ser man i det lilla, på en arbetsplats och i det stora, mellan till exempel länder och kulturer. Just nu verkar det vara flera som upplever coaching som något farligt (inom parentes kan jag tycka att de är minst 10 år för sent ute, förändringen är här, inte för att stanna utan för att fortsätta utvecklas) och några skäl kan vara:

    - coaching fungerar minst lika bra som någon annan metod och eftersom belackarna är metodfokuserade är det resultaten de riktar in på. Utan att nämna sina såklart.

    - somliga riskerar att förlora status, som experter som har rätt att uttala sig i media och i allmänhetens ögon angående vilka ska man vända sig till för utveckling av sig själv.

    - de vill själva agera på näringslivsarenan

    - vi är väldigt inriktade på utbildning i det här landet, en bra utbildning betyder att du gör ett bra jobb verkar vara en gängse uppfattning. Personligen är jag mer intresserad av vad en människa har gjort (arbetat och varit med om) i livet snarare än vilken utbildning han har. Jag har mycket att lära mig i mötet med vem som helst oavsett bakgrund. Om vi hade mer av den uppfattningen och mindre av jag-vet-bäst-attityden så kanske det skulle bli ett mer tolerant samhälle?

    - de är intellektuellt skolade, det vill säga de har jobbat för litet med sig själva och sina egna issues. (Det här är bara ett antagande utifrån hur de psykologer och psykoterapeuter jag har mött i olika sammanhang har agerat, pratat och låtit bli att känna genom åren)

    Jag märker att det blir en hel massa skäl. Man kan dela upp dem i 1.Personliga, som har med individen och individens utveckling att göra. 2.Personliga utåt, som har med hur jag uppfattas av andra. 3. Kulturella skäl, som har samhället att göra. 4. Konkurrensfördelar. Det finns säkert fler skäl och har jag uppfattat dig rätt så här långt, Max så har du några att komma med.

    mvh // Calle

    SvaraRadera