Coachande psykolog

Ana Udovic skriver idag om coachande psykologen P-O Eriksson i DN. Han raljerar bland annat över att coacher kan liknas vid spåtanter och kloka gummor. Vad det nu är för fel på dessa kvinnor vet jag inte. Det finns många kulturer som högaktar äldre kvinnors visdom och erfarenhet. Där det är något riktigt fint att bli gammal och där det betraktas som någonting värdefullt att bära på riklig livserfarenhet. Om någon skulle likna mig vid en klok gumma så skulle jag bli glad. Spåtant eller siare är lite svårare att relatera till även om jag tycker mig ha en väl utvecklad intuition så är det ändå inte den typen av framtidsplanering jag ägnar mig åt när jag coachar, det kanske finns andra som gör det.

Carl Sjöström - lösningsfokuserad coach

Han fortsätter om att många använder sig av sin egen livserfarenhet som metod när de stöttar andra och här borde han kanske ha varit tydligare med varför det är en dålig metod. Det är verkligen en dålig metod därför att jag kan aldrig lösa dina problem åt dig, vi är 2 olika individer med helt olika förutsättningar med helt olika bakgrunder, så varför skulle mitt sätt att lösa problem passa dig? I coachingsituationer måste man alltid se den andre och lämna sitt jag utanför, fortsätter P-O. Bara att kalla det för situation gör det mer laddat än vad det behöver vara. Session kanske? Eller tillfälle? Eller varför inte möte? Vid riktigt bra sessioner, som jag föredrar att kalla det, uppstår också djupa, närvarande möten. Nåja, det var en detalj. Som coach ska jag lämna mig själv utanför. Man kan kalla det för att förlora sig själv för en stund eller att jag förlägger min närvaro till den andre. Och det lär man sig av erfarenhet och praktisk träning inte av en utbildning oavsett hur lång eller kort den är. Det utbildningen behöver innehålla är dock förutsättningar för och övningar som syftar till utveckla den skickligheten hos coachen. Att jag som coach alltid måste se den andre är så grundläggande att det tänker jag inte kommentera mer än så här.

Han menar vidare att risken är att coachen använder sin klient för att bekräfta sin egen bild av sig själv som en bra coach. Ja. Vad kan jag säga? Det gäller inte bara coacher utan också psykologer, psykoterapeuter, läkare, vårdare, sjuksystrar, poliser, chefer och en massa andra. Det är bra att P-O tar upp det, men han missar kärnan. Vad är mitt behov av att coacha? Vad i mig blir uppfyllt av en coachingsession är frågan jag behöver ställa till mig själv. Vad händer i dig när du coachar, P-O? Vilket är ditt behov i att du är en coachande psykolog? Det är frågan som vi alla, som jobbar med människor, behöver ställa till oss själva. Och tyvärr måste jag säga att psykologer är inte bättre än några andra på att besvara den frågan, inte coacher heller för den delen.

Utifrån mina erfarenheter som klient kan jag säga att det är ett samspel mellan coach/psykolog/präst och mig. De som passar mig bäst har mycket hjärta, är extremt följsamma och har tillgång till en extraordinär närvaro. De som passat mig sämst har alla varit högt utbildade (det kan vara slumpen), de har alla varit män (det kan också vara slumpen), de har alla varit mer intresserade av sin egen trygghet än av min utveckling och de har varit väldigt snabba med att ställa diagnoser i stil med: ”jag tror att du har en 40-årskris”. Det hade jag inte, jag hade akut sorg efter min systerdotters plötsliga död. Eller ”det skulle vara bra om du hittade ett riktigt jobb istället för att vara egen”. Snacka om att ha en egen agenda. Eller ”jag ser att saker och ting går åt rätt håll för dig nu”. Vid den sessionen sökte jag aktivt efter rätt svar, som skulle pleasa psykologen. Han har bra resonemang, P-O. Men han raljerar lite väl mycket över andras tillkortakommanden och riktar pilen alldeles för lite mot sig själv. Och vad har tarotkort med saken att göra? Handlar det inte ett fruktbart möte mellan 2 människor? Man ska aldrig underskatta vikten av ett bra möte. Om klienten verkligen känner sig sedd, lyssnad på och utvecklas då spelar det föga roll om samtalet initieras av ett kort eller en fråga eller på något annat sätt.

Carl Sjöström - blir coachad

Han avslutar med en riktig bra poäng: ”Fundera också noga över om du känner förtroende för personen. Det är viktigast av allt.” Förtroende är viktigast av allt. Personkemin mellan klient och coach är det som avgör mest om utveckling sker. Därefter är miljön näst viktigast och först på tredje plats kommer det som så många fokuserar på, vilken metod som används. Det här kanske jag utvecklar i ett senare inlägg. Till sist vill jag bara tillägga att du inte bara ska fundera över om du känner förtroende eller inte utan också känna efter. Känslor blir trots allt mera verkliga om du verkligen känner dom inte bara tänker dom. Hörs.